Sida:Skeppar Worse.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 190 —

konungarike, i djefvulens afskyvärda åsyn, med alla Herrans förbannade fiender. Hvarest den bedröfvelige och vemodige Guds vredes brusande skall alltid ljuda genom deras öron, hvarest det skall varda gråt och tandagnisslan, hvarest ingen annan glädje är än en fasansfull ödeläggelse, ve och oändlig klagan. Deras skrik och tjut skall vara häftigt, deras suckar så djupa och deras elände så outsägligt, att de skola tjuta som hundar, ja som vilda ulfvar, och tjutande och rasande skola de ropa i sitt förderf: »Ve, ve, ve, att jag någonsin blef född! Ack, hade jag aldrig varit född och hade min moder aldrig undfått mig! Förbannad vare den tid, då jag blef aflad, den stund, då jag blef undfången och den dag, på hvilken jag diade min moders bröst!»

»Sara! För Guds skull, håll opp!» skrek Jacob Worse; han satt upprätt och höll sig fast med bägge händerna, svetten perlade på hans panna, och han skälfde så att sängen skakade.

Hon vände sina skarpa ögon mot honom och sade:

»Har du nu ändtligen fallit i lefvande Guds händer?»

»Sara, Sara, hvad skall jag göra?»

»Bed!» svarade hon och gick.

Han låg och vältrade sig i smärtor och ångest, ropade på henne och bad henne förbarma sig och komma in till honom; han hörde henne i rummet bredvid.

Ändtligen kom hon in igen.

»Sara, hvarför är du så hård mot mig? Sådan var du inte förr.»

»Jag tog dig inte på det rätta sättet.»