Och nu var det icke annat än ord — ord — ord —, som hon slängde ifrån sig med hån. Hon visste icke mera om tro och hopp, men om kärleken visste hon, att hon älskade en enda man, älskade honom vildt och lidelsefullt.
Under de dagar Fennefos var borta gick hon i feber. Så kom han igen, flyttade från hennes mor och ut på haugianernas gård. Den låg strax invid staden, och Sara, som eljest aldrig kom utanför de närmaste gatorna, började göra långa promenader i trakten.
Bakom en stor sten eller en gärdesgård stod hon och stirrade efter honom, när han arbetade ute på marken. Fick hon ej se honom, satte hon sig på ett fjällutsprång och stirrade utåt eller plockade en blomma och betraktade den uppmärksamt från alla sidor, som om den varit någonting nytt, märkvärdigt, som hon aldrig förr hade sett.
På sammankomsterna fick hon betrakta honom; men han talade aldrig, icke heller vände han sina ögon en enda gång åt det håll, der hon satt.
På henne märkte folk ingenting, men med Fennefos tyckte vännerna, att det hade försiggått en fördelaktig förändring. Den öfverdrifna strängheten, han hade börjat med, hade nu alldeles vikit ifrån honom, ja det var nästan någonting ödmjukt öfver honom.
