bäste; och han tackade sin Gud, derför att han i sista ögonblicket, hade kommit honom till hjelp.
Men liksom denna händelse hade uppenbarat hans egen skröplighet och mycket rubbat hans sjelfförtroende, så väckte den också tvifvel hos honom, om det var rätt att fordra så mycket af menniskorna som han gjorde.
Tänkte han på de stackars bekymrade han hade lemnat norrut, tycktes det honom synd att lasta så tunga fordringar på dem; tänkte han på de välmående, säkra haugianerna här, föreföll det honom som en skam att lefva bland dem. Ibland tyckte han i stor hopplöshet, att det var lika galet här som der, och han längtade efter något alldeles nytt.
Men då han hade kommit så långt, måste han också öfverväga huru han skulle inrätta sitt lif derefter. Stanna här kunde han icke. För sig sjelf fruktade han icke så mycket — fast säker tordes han ju aldrig mer vara. Men för hennes skull måste han bort.
Det gick ännu som en eld genom hans blod hvarje gång han mindes de ögon han en sekund hade sett ned i, då hon var i hans makt; och utan att egentligen se på henne, kände han något af samma eld, när de möttes på sammankomsterna.
Skiljas måste de, det stod alltså fast; han upprepade det för sig sjelf, men han gick dock icke. Här var tillräckligt med arbete långt fram på hösten, och dessutom — hvart i all verlden skulle han gå?
När han lemnade detta ställe, var det icke en fläck på jordens vida rund som drog honom till
