sagd bland eder. Men lofvad vare Gud, som åter har upprest mig genom sin nåd; ännu vågar jag hoppas, att Herren icke alldeles vill förkasta mig som ett ovärdigt redskap. Men, kära vänner! bland eder kan jag ej längre stanna.»
Alla sågo oroligt på honom.
»Vill du väl skilja dig från bröderna?» frågade den gamle.
»Nej, det vill jag icke; men jag måste bort härifrån, både för min egen skröplighets skull, och derför att jag fruktar, att jag efter detta ej strängt nog kan bestraffa och förmana eder, ty, kära vänner, jag tror att I faren sorgligt vilse i många stycken.»
»Ämnar du draga norrut igen?» frågade en.
»Eller har kanske Herren böjt ditt hjerta mot de arma hedningarne i Afrika?» sade en annan.
Hans Nilsen såg på honom: »Tack skall du ha för det ordet; jag vill öfvertänka det och bedja anden upplysa mig om det rätta.»
Dervid kände de sig alla lättade. Missionssaken var deras egen, väckt och satt i gång af herrnhutarne och Hauges vänner. Kom Hans Nilsen i missionens tjenst, så var han fortfarande deras, och de skulle ej mista honom; först nu kände de hvilket stöd han var för dem alla.
Sivert Jespersen började också strax uppmuntra honom till att låta utsända sig till de förmörkade hedningalanden.
Men om det var uttrycket: låta utsända sig eller om Hans Nilsen alls icke kunde tåla Sivert i dag, nog af, han svarade tämligen skarpt: »Om ag går, så är det blott en, som utsänder mig,
