och det är Gud Herren. I skolen också akta väl på eder missionsgerning, kära vänner! I minnens huru både de vantrogna och icke minst presterna hånade eder, då I börjaden. Och se, redan nu, då den eld, I tänden, har bredt sig öfver landet, så att hjelp och gåfvor tillströmma rikligen, se nu komma dessa samma prester i svärmar liksom korpar, hitlockade af den feta lukten. De vilja ej låta lekmännen behålla ett så kristligt verk, då det är lifskraft i det, utan de vilja böja det in under kyrkan, som de kalla det, d. v. s. de vilja förderfva edert verk och föra allt sitt högmod, sitt rätthafveri, sin strid och sin ofördragsamhet in i det; och så länge det går bra, vilja de stå framför och ropa: se här äro vi! men händer det något galet skola de krypa bakom och säga: ja, så går det, när folket vill råda sig sjelft.»
Den gamla elden var nu öfver honom. De äldste sågo på hvarandra med bedröfvelse, att de skulle mista en sådan broder, och en sade:
»Men om du ej vill vara vår utskickade, hvart ämnar du då gå?»
»Jag tänker nog att jag skall finna hedningar,» svarade Hans Nilsen, »men låt oss nu skiljas för denna gång; och måtte den Gud, som väckte våra fäder, vara i oss alla med den första kärlekens kraft, på det att vi må kunna fullkomna hans gerning till välbehaglighet.»
Derpå räckte han dem alla handen, den ene efter den andre, och de gingo.
Det var en stilla, tung hösteftermiddag. Den lilla skaran vandrade fram öfver fälten mot staden. Haugianergården, som folket kallade den, låg
