inför någonting högst ärevördigt och upphöjdt, som jag måste böja mig djupt ned för. Något af det samma kände jag i dag, då han talade, den unge Hans Nilsen Fennefos. Det tjenar till ingenting att vi förneka det: det är han, som har rätt, och det är vi, som ha blifvit ljumma i den första kärleken.»
Den gamle skakade vemodigt på hufvudet och gick nedåt mot staden; de andra följde tysta efter. —
Madam Torvestad blef gammal af förargelse under denna tid. Bröderna hade tagit Hans Nilsen ifrån henne och fortforo att handla bakom hennes rygg; och metoden från Gnadau visade sig alldeles fruktlös.
Visserligen blef Henriette blek och mager af det myckna fastandet och inspärrningen, men till gengäld kom det en trotsig glöd i hennes ögon; och en dag hörde modern henne sjunga med käck stämma:
«En sjömans brud har böljan kär,
Det stolta haf hon fjernt och när
Betraktar som sin brudsäng blå
Och vaggan för hans pilt också«.
Då brast madam Torvestads tålamod; och utan att betänka sig som hon brukade, for hon in till Henriette, gaf henne en ordentlig örfil på hvardera kinden och sade, i det hon gick: »Jag skall snart lära dig en annan visa; vänta bara!»
Henriette satt som förstenad. Hon hade nog sett modern ond förr och fått mången örfil under sina uppväxande år; men så hade hon aldrig sett
