vackert i aftonsolen med sina solida och välmålade byggningar. Jorden var klen, men väl skött, och bakom de prydliga stenmurarne stodo här och der små trädplanteringar.
Men då den lilla skaran af de äldste kom till grinden i stenmuren, hvarifrån vägen förde rakt ned till staden, stannade den gamle färgaren och brast i gråt. De andra samlade sig omkring honom.
»Här stod jag om våren 1804 med min fader och Hans Nilsen Hauge. Den tiden var här ljung och nakna bergknallar, hvart man vände sig. Far och Hauge hade talat om att köpa hela slätten och myren här, så som det också blef. Hauge hade gifvit råd och anvisning till allt det han ansåg borde inrättas och drifvas här — ungefär så som vi sedan gjorde det. Då vi nu skulle gå hem igen, sade min far: »Ja, om nu Gud bara ville lägga sin välsignelse till!» Han tänkte väl mest på det timliga, far; det var ju ett vågsamt företag, och mycket pengar fans det icke den tiden hos Hauges vänner. Men Hauge sjelf smålog och svarade så frimodigt: »Nej, sannerligen jag är ett grand rädd för det, Ingebret, om det är det timliga du menar. Snarare ville jag bedja Gud bevara dem, som komma efter oss, mot alltför stor medgång och lycka i den verldsliga handeln. Och det skall du minnas — sade han sedan till mig — du som nu är ung: det behöfves stark rygg till att bära goda dagar.» Jag ser honom så grant för mig, just der stod han. Sjelf var han ju ännu ung och inte så mycket äldre än jag. Men ändå kändes det för mig, som om jag stod
