och afskydde sin man; men hon gick så stilla med det, att ingen anade hvilka tankar sjödo inom henne.
Jacob Worse hade nu på allvar kommit i nappatag med djefvulen. Det blef honom småningom klart, att den onde alltid och öfverallt var närvarande både utom honom och inne i hans innersta hjerta. Och de kämpade, djefvulen och skeppar Worse, från morgon till qväll och om natten, när han drömde.
I allmänhet förlorade Worse.
Men någon enda gång kunde han också narra den sluga satan, när han i tid kom under fund med hans fördömda list.
Så en dag med skeppar Randulf.
Han hade fått Worse med sig på en vandring i staden och gick och pratade och lockade honom längre och längre bort mot skeppsvarfvet till; men plötsligt märkte Worse det.
Han hörde af ett par pojkar, som sprungo förbi, att ett fartyg skulle af stapeln, och då var det honom lätt att genomskåda den ondes snara.
Ty det var ett gammalt knep af djefvulen att draga hans tankar in i allt syndaelände från hans tidigare lif med tillhjelp af sådana saker, som hörde till sjö och fartyg.
Derför hade han också för länge sedan satt den halffärdiga modellen till »Familjens Hopp» upp på vinden, och då han nu märkte, att djefvulen frestade honom genom Thomas Randulf, vände han plötsligt om och skyndade sig hem till Sara.
Men Randulf sörjde öfver sin vän, och om qvällen i klubben sade han: »Det är snart förbi
