Sida:Skeppar Worse.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 205 —

med Jacob Worse; pass på hvad jag säger: han lefver inte länge, det såg jag på honom i dag.»

»Det tror jag inte,» svarade en annan, »visst ser han något gul och glåmig ut, men —»

»Ja, se det ser jag på byxorna,» svarade Randulf.

»Hvad är det för förbannade dumheteter, Randulf?» ropade lotsåldermannen från spelbordet.

»Dumheter?» svarade Randulf stridslysten. »Ja, dina ord i all ära och mina bakom dörren, ålderman, men det är nu ändå som jag säger. När döden har märkt en man, blir han så besynnerligt tunn och slankig i byxorna.»

De skrattade allesamman och påstodo, att det kom sig deraf, att sjuka menniskor bli magra.

»Nej, nej!» ropade Randulf med mycken ifver. »Det jag menar förhåller sig på ett särskildt sätt. Byxorna bli liksom så tomma och tunga och långa, som om de ville rakt falla ned, och fram öfver foten lägger det sig tre stora tjocka veck. När jag ser det, så vet jag: den karlen lefver inte länge. Det kan ni lita på, för det är en sanning som är fast och orygglig.» —

Då det började bli fult väder fram i oktober gick Jacob Worse ännu mera sällan ut; han hade blifvit frusen af sig och satt helst inne. I de små böckerna läste han så godt han kunde; men det ville dock ej förhjelpa honom till den andens frimodighet, hvaraf han hade så stort behof.

På bönemötena var det egendomligt att midt ibland alla de lugna, andäktiga ansigtena se denne gamle bekymrade man med det täta, hvita håret, rynkig och slapp i ansigtet, men sökande med