Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Men emellertid blef hans onda allt värre; han sof illa och förlorade matlusten. Det enda han ännu tyckte om var ärtor och fläsk, så som han hade fått det till sjös i all sin tid. Och hvar förmiddag, när han kände lukten af ärtor från köket, blef han upplifvad.
Men så föll det honom en dag in, om ej detta också var en af den ondes falska snaror för att locka hans tanke bort från det ena nödvändiga och till hans forna lifs stora syndaelände.
Och då de satte sig till bords, kunde han knappast röra maten; djefvulen var i ärtorna också.
