Sida:Skeppar Worse.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 206 —

ögonen från den ene till den andre, lyssnande begärligt till hvad som talades, om de då aldrig skulle komma, de ord, som skulle skänka honom frid och andens frimodighet.

Men djefvulen hade af gammalt alltför fast tag i honom. Han lade svordomar på hans tunga och onda tankar in i hans hjerta; på sammankomsten, då Sivert Jespersen läste ur postillan, kom djefvulen halande med de 200 tunnorna salt, eller också förvände den onde hans syn, så att han hittade på, att Endre Egeland satt och starrbligade på de unga flickorna med sina små gröna ögon.

Om natten, när det blåste och tjöt i den smala gränden bredvid hans hus, förde djefvulen honom ut på hafvet i storm, ombord på »Familjens Hopp», så att han fann en syndig glädje i att ligga och tänka på huru han manövrerade det präktiga fartyget, och huru vackert det förde sig i den svåra sjögången.

Eller också frestade satan honom till högmod, då Garman & Worse gjorde stora affärer, eller till vrede och otålighet, då Romarino kom och skulle ha penningar eller namnteckning.

Ja, till och med Thomas Randulf använde djefvulen till att förderfva honom med; och en dag, då de möttes på torget utanför Worses port, måste han bara skynda sig in igen till Sara; han tyckte sig tydligt se, att Randulf hade långa krokiga klor.

Inne i sängkammaren var det bäst, isynnerhet när Sara var der. Der kunde han, om han var ofantligt vaksam, någorlunda hålla djefvulen ifrån sig.