sig utför trappan och stod i första våningen, der golfvet liksom gungade hvarje gång sjön lyfte sig under huset.
Med all sin kraft lyckades hon draga den ena magasinsdörren så mycket åt sidan, att der blef en springa, som hon kunde pressa sig ut igenom; hon höll sig fast med den ena handen, och framåtlutad öfver det svarta vattnet upprepade hon ännu en gång sin lilla ed, innan hon släppte:
»Jag lofvar och svär att älska dig trofast i lif och död och aldrig gifta mig med någon annan. — Lauritz! — min egen Lauritz!»
Derpå släppte hon taget, och den tunga sjön drog henne in under en pråm, som låg förtöjd utanför magasinet, och hon kom icke upp igen. Först senare på aftonen funno några sjömän, som hade varit ombord på ett fartyg för att se efter förtöjningarne, något hvitt, som låg och gungade upp och ned i stentrappan vid torgbryggan.
Ryktet löpte från torgbryggan ut öfver hela staden ännu fortare än ett sådant rykte eljest löper, ty alla voro så uppskrämda och spända efter det långa ohyggliga vädret, att detta lik, som hittats, föll rakt in i stämningen, gjorde sällskap med stormen och blåste öfver staden inom fem minuter.
Småbarn, som höllo på att gå i säng, hörde huru pigorna ute i köket slogo ihop händerna och »jössade sig»; men när de frågade mor hvad det var, så fingo de icke veta annat än att det var något, som småbarn icke skola få veta; och så trodde de att det var någonting alldeles förfärligt hemskt och kröpo darrande under täcket.
