de icke i tid sökt nödhamn på östlandet, så Gud nåde både dem och oss.
Sjelfve Sivert Jespersen satt utan något småleende och borrade in sina händer i rockärmarne, tills han fick tag ända uppe vid armbågen; så satt han stilla och knep till, som om han ville hålla fast i något.
Madam Torvestad satt sträng och myndig på sin plats; många sågo på henne, hon var då åtminstone lugn. Men den, som de mest längtade efter att ha ibland sig, var icke der.
Redan för åtta dagar sedan hade Fennefos tagit afsked af vännerna i all stillhet; han reste öfver till England med en holländare, som hade legat i hafveri; derifrån var det visst hans mening att fara till Indien.
För öfrigt hade han icke kommit ur landet ännu, ty holländaren hade sökt uthamn för storm och der låg Fennefos fast för vädret i Smörviken en half mil från staden; han hade till och med varit inne ett ärende för ett par dagar sedan.
Stormen hade varit någorlunda måttlig till öfver middagen; men i skymningen sprang den om till nordvest och blef värre än någonsin. Stora dyningar kommo inåt viken, lyfte fartygen och de tunga pråmarne och brusade in i stenmuren under magasinen, sköljde här och der upp mellan golfplankorna, ty det var så ovanligt högt vatten. I riggen på de stora fartygen pep det som af hundra klarinetter från helvete, och det gnisslade och knakade i frihult och förtöjningar.
Ned öfver svalen på Jacob Worses magasin kom en spenslig hvit skepnad springande, trefvande
