förlossa honom och göra hans sista stunder lugna och välsignelserika.
Jacob Worse hade legat alldeles stilla ett par timmar; de visste ej, om han hade sitt medvetande eller ej. Sara satte sig vid sängen och tog hans hand; det var väl första gången hon visade honom någonting, som kunde likna en frivillig smekning. Men det var för sent; han märkte det icke.
Efter som natten led, saktades stormen, och läsningen och bönerna mattades också af. Alla hade haft så mycken sinnesrörelse, att tröttheten nu smög sig öfver dem, då stormen ej längre skakade så vildt; och den sjuke låg så stilla och fredligt.
En och annan föll i en liten slummer; Sivert Jespersen tillslöt också ögonen; men han sof icke, han räknade fortfarande. Läsningen stannade af, och det blef alldeles tyst.
Men plötsligt foro de alla upp. Ty bortifrån sängen ropade Jacob Worse: »Lauritz! Din satans pojke! opp och klara vimpeln!»
De störtade fram till sängen och togo ljusen med sig; bleka och häpna stirrade de på den döende, de trodde att det var djefvulen sjelf, som talade ur hans mun; Sara hade kastat sig ned vid sängen och bad.
Men Jacob Worse låg der helt förändrad; ögonen voro endast halföppna och tycktes icke se; men det lidande och oroliga uttrycket hade vikit ifrån hans ansigte, det var nästan den gamle illmarige skeppar Worse; det täta, snöhvita håret låg så vackert fram i de oföränderliga
