orkanvågorna, och händerna lade han stilla ned på täcket, som om han nu hade blifvit färdig med någonting.
Ty i sista ögonblicket släpte djefvulen taget, och i det sjukdomen för sista gången skakade den starka kroppen och hjernan gjorde sina sista ryckningar, blef i vimlet af oklara minnen och förvildade tankar, som ilade förbi, en bild hängande, som ännu en liten sekund lyste för den plågade mannen.
Det var den namnkunniga hemkomsten från Rio de Janeiro, hans stolthets dag.
Skeppar Worse stod åter ombord på »Familjens Hopp»; det blåste en frisk nordanvind in öfver fjorden, och den gamla briggen gled makligt fram för småseglen.
Han öppnade sina ögon; men han såg icke de bleka ansigtena omkring sig.
Han såg solen skina öfver Sandsgaardsviken, der blåa sommarvågor löpte flockvis mot stranden för att anmäla att Jacob Worse var i fjorden.
Han försökte lyfta hufvudet för att se bättre, men då sjönk han tillbaka mot kuddarne och mumlade med ett innerligt belåtet leende:
»Vi komma sent, herr konsul, men vi komma säkert!»
Så seglade gamle skeppar Worse ut ur lifvet.
