smyga sig ut med henne och ro, medan madamen var i bönhuset, eller åka kälke i månsken om vinteraftnarne — alla dessa strålande förhoppningar, som voro så fullfärdiga, genomdrömda hundratals gånger, utmålade ända in i de minsta smådrag under de långa ruskiga vakttimmarne — upp och ned på däcket.
Nu tyckte han, att det ej mer fans något hopp eller någon glädje för honom i denna verlden och knappast nog i den nästa.
Sara tyckte i själ och hjerta synd om honom. Men modern kom ut och sade: »Såg du Lauritz, Sara?»
»Ja, mor.»
»Talade du med honom?»
»Nej, jag önskade honom bara välkommen.»
»Tror du han är omvänd?»
Sara visste icke hvad hon skulle svara; men modern sade strängt: »Säg du nej, mitt barn! Så ser icke den omvände och ångerfulle syndaren ut. Väl hör domen Herren till, men vi få sannerligen lof att använda våra ögon och vårt förstånd, så att inte ett skabbigt får tränger in och besmittar hela hjorden.»
Sara måste i sitt sinne ge modern rätt; isynnerhet derför att hon förstod, att Henriette och Lauritz nu voro så uppvuxna, att det förtroliga förhållandet snart kunde bli till syndig kärlek.
Hon hade till och med, medan han var inne i salen, tänkt på, att det visst var hennes pligt att säga modern hvad hon menade. Nu slapp hon detta; och hon var öfvertygad om att det så var bäst för de unga.