Likväl kom hon att tänka på, hur ömklig han såg ut på ryggen, då han lommade ut genom köksdörren, och huru besviken Henriette skulle bli; han hade ju alltid bott här. Egentligen var det ju bäst för dem bägge, att frestelsen togs bort från deras väg, men ändå — ändå — —
Redan klockan sju hade skeppar Worse gått hem från klubben; der kunde ingen stå ut.
Allting hade gått i baklås för honom; ingenting hade gått efter hans förväntningar, sedan han satte foten på land.
På klubben hade han träffat ett par finska kaptener, som lågo der för hafveri; helt unga spolingar, som hade farit ifrån Amerika. Den ene af dem — en riktig flabb med engelskt skägg och guldkedja — hade varit i Rio de Janeiro, två gånger.
O Randulf, Randulf, hvad hade du på Östersjön att göra?
Det gick med skeppar Worse som det brukar gå med alla, som ha ett lätt sinne. Den obetydligaste anledning till glädje kunde försätta honom i präktigt lynne och hjelpa honom öfver de största obehag; men om — omvändt — en liten förtretlighet först fick skuffa honom öfver på orätt bog, så var allt på tok, en hel rad af olyckor störtade öfver hans hufvud och han tyckte sjelf, att ingen kunde vara så förföljd och misshandlad af ödet som han — för den dagen, ty i allmänhet återfick hans sinne sin jämvigt, då han sofvit natten öfver.
I dag var det just en sådan olycksdag från det ögonblick, då han hörde nyheten om Randulf;
