sidenhakband. Hennes drägt och hela person gaf intryck af gediget välstånd och värdigt allvar.
Den något stora, dubbla hakan och hufvudets högburna hållning gaf henne ett myndigt utseende. Derigenom skilde hon sig från de andra väckta. Ty dessa sträfvade isynnerhet att uttrycka ödmjukhet i sitt yttre och i sitt hela väsen, liksom det också hade blifvit skick bland Hauges vänner på vestlandet att tala i en klagande, sockersöt ton.
Madam Torvestad hade icke glömt, att hon var enka efter brödraförsamlingens föreståndare, och det var ständigt hennes mål att hålla sig och sitt hus som en medelpunkt för den religiösa rörelsen. Derför lade hon mycken vigt vid sina små sammankomster — halft bönemöten, halft bjudningar — och det var af samma skäl som hon tog emot resande i sitt hus, hvilket hon ej behöfde för inkomstens skull.
Lauritz tog hon i det afseendet icke med i beräkningen; honom hade hon tagit emot på enträgen uppmaning af vänner i Flekkefjord; men de, som för öfrigt bodde hos henne, voro andligt sinnade unga män, helst kringresande kolportörer, som kommo och gingo, stannade några dagar bland vännerna för att samtala och ömsesidigt uppbyggas.
Och härvid vann madamen, att hennes hus fortfor att vara ett af samlingsställena för de väckta i staden och hon sjelf en af de inflytelserikaste qvinnor, som de äldste ofta rådförde sig med.
Mot skeppar Worse var madam Torvestad alltid litet mindre sträng och allvarlig än mot alla andra — om det nu var derför att hon hade hyrt
