var så god emot honom, gå fram och tillbaka förbi fönstren, vågade han sig in i en obestämd förhoppning att möjligen finna en eller annan tröst.
Worse höll honom i nacken och såg på honom: »Hm! Jaså, här är visst en till, som inte har haft någon treflig hemkomst. Kom, pojke! Vi två ska’ dricka ett glas tillsamman, så kan du sedan berätta hur det är fatt med dig.»
Skeppar Worse öppnade klaffen i skänken borta i vrån, stälde fram två runda holländska glas och slog i en körsbärslikör åt Lauritz och en gammal gul Jamaica åt sig sjelf.
»Seså!» sade Worse, då de hade druckit, »låt oss nu höra dina sorger och bedröfvelser.»
Men i stället för att börja satte Lauritz i en fart sitt glas in i skänken, ryckte till sig kaptenens och satte in det också, derpå slog han igen klaffen och tog sjelf plats på trästolen nere vid dörren.
Worse trodde, att pojken hade blifvit galen, men innan han fick tid att bryta lös, knackade det och madam Torvestad inträdde.
Lauritz hade sett henne gå förbi fönstret, och respekten för madamen hade till den grad öfvergått till hans andra natur, att åsynen af henne förjagade alla andra tankar ur hans hufvud: bara hon inte fick se att de drucko!
Worse skulle ej heller ha tyckt om, att madamen funnit honom vid skänken tillsammans med den unge fyren; och då han nu förstod, plirade han gemytligt med det ena ögat till Lauritz, medan han bjöd madam Torvestad sitta ned i soffan.
Hon var klädd i svart sidensalopp, mörkgrå hatt med långt framspringande brätten och breda
