Lauritz reste sig i det samma borta vid dörren och gjorde min af att gå.
»Nej, nej, Lauritz!» ropade kaptenen, »du får inte gå, vi skulle ju prata. Hvart skall du ta vägen?»
»Jag måste ut i staden och skaffa mig herberge för natten,» svarade Lauritz mörk, men litet trotsig, tack vare likören.
»Hvad? Du skall väl bo hos madam Torvestad? Skall han inte det, madam?»
»Nej,» svarade hon torrt. »Som ni vet, ä’ de, som bo hos mig, mest andeliga menniskor. Jag tar inte emot sjöfolk.»
»Ja, men Lauritz har ju haft som ett hem hos er, madam! Det är då alldeles för hårdt för den stackars gossen att komma hem och så bli utkastad på gatan.»
Worse förstod nu, att här var jungmannens sorg, och i sin beskedlighet ville han gerna hjelpa honom.
Men madam Torvestad svarade ingenting på det; hon samlade ihop saloppen omkring sig och lagade sig till att gå.
»Ja, farväl då, kapten Worse,» sade hon, »och innerligt välkommen är ni. Om en halftimme väntar jag Sara och kanske ett par af de andra i församlingen, sedan spisa vi qväll tillsamman och kanske håller då en eller annan af oss en liten bön. Kunde ni inte sjelf känna behof af att i sällskap med andra troende vända er med tack till Honom, som har räddat er ur stormen och fört er oskadd öfver de vilda böljorna?»
