»Jo — jo visst, madam — ser ni, men —» Worse stod och vred sig litet.
»Kom nu! Var inte genstörtig mot kallelsen!» — hon räckte fram sin hand och såg vänligt på honom.
Men Worse drog tillbaka sin och sade halft på skämt:
»Genstörtig vill jag ogerna vara. Men jag tycker, att ni, madam Torvestad, är tämligen genstörtig, som inte vill unna den stackars Lauritz husrum. Ska’ vi ackordera? Jag kommer till uppbyggelsen, om ni vill låta Lauritz få bo hos er — nå? Slå till, madam Torvestad!»
»Jag ville göra mer än det, kapten Worse, om det kunde bidraga till att främja nådens gerning i er,» svarade hon blidt och räckte honom handen.
Derpå sade hon i sin vanliga ton till Lauritz: »Ja, du hör, att jag gör det för kaptens skull. Låt nu se du uppför dig, så att jag inte behöfver ångra det. Du kan få ditt gamla rum; det står färdigt.»
Dermed gick hon.
Men kaptenen och jungmannen togo sig ännu en snaps vid skänken. Detta hade piggat upp Worse; och då han såg huru själaglad Lauritz stormade bort till magasinet för att hämta kistan med det märkvärdiga i, glömde han för ett ögonblick, huru dyrt han hade betalat sin jungmans lilla vindskammare.
