Väl var det förbi med dessa tider[1], då presten tog länsmannen eller en försupen löjtnant med sig, skingrade de gudliga sammankomsterna, oqvädade predikanten eller spottade honom i ansigtet och
- ↑ I slutet af förra och början af detta århundrade voro
presterna i Norge torra rationalister, som icke förmådde
tillfredsställa det religiösa behofvet hos folket, som de icke förstodo
och hvars låga bildningsgrad de dessutom föraktade.
Då började en olärd bondson, Hans Nilsen Hauge, född 1771, att vandra omkring i landet, och genom samtal och gudliga sammankomster väckte han inom kort tid ett blomstrande kristligt lif bland allmogen. Bonden vände sig från slagsmål och dryckenskap och egnade sig åt sitt arbete; och snart hade rörelsen fått talrika brännpunkter i det vidsträckta landet, der fabriker och industriela anläggningar växte upp under flitiga händer, medan arbetare och arbetsgifvare i broderlig kärlek samlades omkring Guds ord.
Att folket sålunda hjelpte sig sjelft både i andligt och timligt hänseende, kunde embetsståndet icke tåla. Presterna fingo en villig handräckning af juristerna och med tillhjelp af en gammal förordning af 1741 mot gudliga sammankomster fingo de Hauge fasttagen och fängslad.
I tio år höllo de honom i fängelse. Men då allt hvad otaliga förhör bragte i dagen endast var nya vittnesbörd om mannens fläckfria vandel, stora gåfvor och ädla karaktär, måste hans fiender till slut låta honom gå och nöja sig med att ha beröfvat honom återstoden af hans förmögenhet.
De hade likväl segrat. Ty Hauge var kroppsligt knäckt af ett långt och osundt fängelselif; han lefde ej många år derefter — sjuk och full af plågor, men käck och frimodig till det sista.
År 1824 dog han. Men först 1842 fingo folkets representanter den gamla förordningen af 1741 upphäfd — trots konungen, statsråd, amtmän, universitet, biskopar, prostar och prester.
Författarens anm. till den tyska öfvers.
