lät transportera honom ut ur socknen till närmaste länsman.
Men om än kolportörerna voro mindre utsatta för yttre våld än under de gamla förföljelsedagarne, var det dock faror af annat slag, som på många sätt gjorde deras ställning vansklig.
Ty presterna hade ingalunda bytt om sinnesstämning. Men då de ej längre tordes fängsla och offentligen smäda »dessa svärmare, dessa skälmar, dessa bedragare, skenheliga skurkar och folkförförare», så valde de att i tysthet lura på och baktala dem.
Och detta blef för lekmännen och isynnerhet deras anförare och predikanter en ny tuktan till tålamod. Ty efter som de väcktas antal steg, kunde det ju ej vara möjligt annat än att en och annan förföll i uppenbara synder eller beslogs med hyckleri och falsk gudsfruktan.
Och då voro presterna framme, ifriga och nitiska; från predikstolen och i husen berättade de och berättade och berättade om igen alla de förskräckliga historierna om dessa haugianer, dessa ögontjenare, som föraktade Guds hus och gömde sig undan i sina egna hemlighetsfulla församlingar, der allsköns vederstygglighet bedrefs.
Och från embetsmannaståndet utbredde sig öfver hela den s. k. bildade klassen en misstro, en motvilja, som kunde stegras till hat mot dessa fredliga och i allmänhet högst respektabla menniskor.
Härifrån hemtade äfven literaturen sina frånstötande figurer af nedriga kolportörer och sina apostoliska gestalter af prostar och prester, ljusets och fridens män. Den literära delen af
