han gick omkring litet feberaktig, tills Jacob Worse ändtligen kom.
Då han öppnade dörren, fick han en ovilkorlig lust att springa sin väg. Han kom från sina luftiga rum, der det ännu var litet ljus från aftonhimlen. Men här var mörkt och qvaft; två talgljus stodo i messingsstakar och lyste öfver bordet och bibelpulpeten; men ute i rummet kunde man ej se annat än en rad af ansigten längs väggarne.
Att slippa undan kunde emellertid ej komma i fråga. Madam Torvestad tog honom så vänligt vid handen och förde honom in.
Dessutom var han ju känd af alla, och karlarne kommo fram för att ta honom i hand och önska honom välkommen hem.
Det blef allmän glädje öfver att se honom här i församlingen; ty Jacob Worse var en betydande man i staden, och hittills hade han snarare hört till haugianernas fiender och bespottare. De nickade och smålogo mot madam Torvestad, och hon njöt sin triumf.
Isynnerhet var Sivert Jespersen förnöjd. Han och Worse voro gamla bekanta från fisket nordpå; och Sivert Gesvint, som han kallades, var utom församlingen en liflig och företagsam man. På samma gång som hans mun var full af Guds ord och salmverser, kunde han riktigt lägga manken till för en god affär eller segla som en våghals, när det gälde att komma först fram till fiskplatsen.
Skeppar Worse brummade litet och strök sitt utterskinn, då Sivert Gesvint tryckte hans hand och önskade honom så innerligen hjertligt
