Det var Saras plats, och bredvid henne satte madamen i dag en beqväm stol åt skeppar Worse.
Det hade kommit några allvarsamma fruntimmer, som satte sig rundt omkring väggarne, lade händerna i skötet och suckade. Ett par unga flickor trängde sig tillsamman med Henriette på en alldeles för kort bänk vid kakelugnen, och en halfvuxen pojke, som föräldrarne släpade med sig från konventikel till konventikel, satte sig — gulblek, med finnar och fräknar och en fullkomligt känslolös min — på den yttersta kanten af en stol nederst vid dörren.
Efter en liten stund kommo männen i sällskap. Der voro bröderna Endre och Nicolai Egeland, som hade den största bondhandeln i staden, Sivert Jespersen, som på några få år hade samlat sig en förmögenhet på sillen, och ytterligare fyra fem af de mera framstående haugianerna, handtverkare eller köpmän.
Madam Torvestad tog dem alla i handen och sökte skaffa dem plats, hvilket slutligen blef kinkigt nog, fastän rummet var rymligt och fullt af stolar.
Hans Fennefos gick fram och helsade på Sara och frågade i det samma, åt hvem länstolen var framsatt?
»Skeppar Worse skall komma hit i afton,» svarade Sara, utan att se upp.
Hans Nilsen blef förvånad och illa till mods, utan att riktigt kunna göra sig reda för anledningen. Madam Torvestad helsade vänligt på honom; men han satte sig icke ännu på sin plats,
