Madam Torvestad såg ett ögonblick strängt på henne; derpå vände hon sig mot Erik Pontoppidan, och så snart hennes blick hade berört knappen, svarade han utan att blinka:
»Nu bör ej synden mera» —
Det var flera i församlingen, som nickade och smålogo uppmuntrande till gossen. Hans mor, en tjock gul madam, och fadern, Endre Egeland, voro stolta öfver honom. Men Erik Pontoppidan tycktes ej märka något af allt detta.
På Henriette såg ingen, utom Lauritz; hon satt skamfull och kröp bakom sina väninnor.
Madam Torvestad uppstämde nu, och de andra följde med utan salmböcker:
»Nu hör ej synden mera
Med väldig herskarmakt
Uti mitt kött regera,
Den är till lydnad bragt.»
Alla sex verserna sjöngos. I Jacob Worses öron lät det så underligt hemskt och motbjudande — alla dessa röster i det låga rummet, qvinnornas hvassa röster och karlarnes djupa brummande. Långsamt, ändlöst långsamt gick det; och i pausen efter hvarje strof hade Sivert Jespersen några besynnerliga dallringar och tremulanter, som hörde till hans manér.
Det var en af de äldste, som hade talat till församlingen, och han var icke tillstädes i afton hos madam Torvestad; hon frågade derför om någon ville ge henne ett litet ord af hans tal. Dervid såg hon och flera andra bort till Fennefos; men han satt stilla med munnen
