sammanknipen; det såg ut som om han icke ville tala i afton.
»Ja, jag för min ringa del,» började då Sivert Jespersen, »jag tyckte, att den gamle talade så riktigt väl och innerligen enfaldigt. Det var om den helige andes gerning, som den lille Erik Pontoppidan var så rask till att säga, och den gamle valde till utgångspunkt Luthers ord till artikeln: jag tror att jag icke af mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Kristum eller komma till Kristum, och han visade så klart — så tycker jag åtminstone — både ur skriften och den dagliga erfarenheten, huru eländeligen vi komma till korta både i det andliga och i det timliga, om vi förlita oss på köttet och vårt eget skröpliga förnuft.»
Nicolai Egeland, som icke var vidare begåfvad i andligt hänseende, sade nu: »Jag tror, Herre! hjelp min vantro!»
Han kunde i sjelfva verket ej mer än fyra eller fem bibelställen utantill, dem han använde som det föll sig, och mången gång föll det sig icke alls. Men bröderna kände hans trofasthet och öfversågo med honom; han hade nu en gång inte fått sig större pund anförtrodda.
En af qvinnorna suckade: »Ja, det var ett sant ord, Sivert Jespersen! Inte komma vi långt med vårt eget förnuft i andeliga ting.»
Madam Torvestad tog nu ordet; hon satt gerna och bläddrade i en hel mängd små böcker, som lågo på bordet vid hennes plats midt emot Sara. Det var dels traktater, dels bönböcker och andeliga sånger. Och när hon träffade på något
