Det var naturligtvis ute öfver hela staden att skeppar Worse hade varit hos Haugianerna, och han måste af den anledningen smälta många speglosor.
Han valde att skratta med; det tjenade till ingenting att ta humör, och slutligen var han ogudaktig nog att läsa bordsbönen à la Endre Egeland. Dessutom var det honom icke alls emot, att alla i klubben snart blefvo ense om, att Jacob Worse var en utspekulerad gammal kurtisör, som höll sig till de heliga för de vackra flickornas skull.
Madam Torvestad hade sedan ej oroat honom. När de träffades, bad hon honom alltid titta in så ofta han hade lust, men när han sedan icke kom, var hon lika vänlig för det.
Då han fick i land sina saker från fartyget, lät han Lauritz gå öfver till jungfru Sara med ett skrin besatt med snäckor, hvilket var den största märkvärdighet han hade fört med sig hem från Rio.
För denna stora present tackade madam Torvestad kaptenen på dotterns vägnar, i det hon dock mildt förebrående tillade, att sådana präktiga saker lätt hos de unga kunde uppväcka verldsliga tankar och fåfänga. —
Fram på sommaren öfvervann Worse saknaden efter Randulf. Det gjorde godt att vara hemma i ro en tid, affärerna gingo bra, och hela staden dyrkade honom litet som den der hade fört det första fartyget till Rio.
Från sin son i Lübeck hade han icke ofta bref. Men af räkenskaperna såg han, att den
