unge herrn lefde och sannolikt lefde godt. Det hade aldrig varit stor förtrolighet mellan dem, dels derför att fadern var så mycket borta från hemmet, dels derför att sonen var så bortklemad af modern.
Hon var ett tillgjordt, sentimentalt fruntimmer, full af romantiska griller, som icke tänkte på annat än riddare och borgfröknar och väpnare och månsken och falluckor och långa lockar och spiraltrappor.
Hon hade på sin tid bedårat styrman Worse under en roddtur i månsken. Ett så fint fruntimmer med så stora fuktiga ögon och så långt gult hår hade han aldrig sett förr — hvarken på Östersjön eller Medelhafvet.
Och hon hade blifvit hans i lif och död på den underbara roddturen, då Worse, sedan sällskapet hade druckit kaffe på en liten ö, tog henne i sina armar och vadade med henne ut till båten, i stället för att vänta tills den blef ordentligt förd i land.
Det påminte henne litet om Romarino, som omslingrade Mirandas smärta midja med sin senstarka arm, svingade sig lätt i sadeln med sin sköna börda och jagade ut genom borgporten på sin frustande gångare.
Men det blef en högst olycklig roddtur för dem begge.
Han var lika omöjlig till riddare som hon till skepparemadam. Då stadens lånbibliotek ej hade mera att erbjuda, försjönk hon i sjukliga drömmar, ur hvilka hon vaknade för att jämra
