och beklaga sig; och då fick Jacob Worse smak på de långa sjöresorna.
En gång, då han väntades hem från Lissabon, födde hans hustru en son, som hon skyndade sig att döpa till Romarino.
Detta gick Worse mycket till hjertat. Han kunde nästan ej riktigt glädja sig öfver den lilla bleka varelsen i vaggan för detta namns skull, hvilket liksom aflägsnade gossen från honom så mycket som möjligt och drog honom in i moderns verld.
Det var också verkligen bland det mest bakvända man kunde tänka sig, att höra skeppar Worse säga Romarino.
Då den sjukliga, jämmerfulla frun dog, var Romarino femton år, och han skickades då till en familj i Köpenhamn, som på konsul Garmans rekommendation åtog sig honom; hemma i det stora tomma huset kunde han ju icke vara, och fadern var beständigt på resor.
Nu var han inemot tjugu år, och innan Jacob Worse anträdde den långa turen till Rio, hade sonen varit hemma på besök.
Han var fortfarande en blek figur med blondt hår, olivgrön rock, gul väst, smala, ljusgråa benkläder, som med stor kraft höllos stramt nertill medelst stroppar af hvitgarfvadt skinn. Den orimligt höga felbhatten satt på tre hår, eller snarare på två; det var ett underverk att den ej föll af — oftare.
Så imponerade han några dagar på den lilla fiskstaden; han gick och svängde med ett smalt
