fråga konsuln rent ut. Herre Gud, om C. F. Garman verkligen behöfde pengar, så hade ju Jacob Worse en hel hop till hands och mera kunde han skaffa.
Men han fick aldrig mod till att fråga.
Det var faststäldt bruk, att så snart man såg skeppar Worses båt komma inåt Sandsgaardviken, gafs ordre till magasinskarlen Zacharias, att han skulle fånga en stor torsk i fisksumpen; det var skeppar Worses favoriträtt.
Både jungfru Mette och jungfru Birgitte voro förtjusta i själ och hjerta, när han kom, fast de voro fasligt onda på honom, då han retades med dem, som han alltid gjorde.
Jacob Worses första vandring, när han hade helsat på jungfrurna, var till kontoret, som låg bredvid salongen; dörren brukade stå öppen. Här tog han almanackan, och när han så fann, att dagen hette sankt Crispinus eller sankt Hieronymus eller något sådant, brukade han gnugga sig i händerna:
»Åh tusan, är det den sankten! jag känner till honom från Italien; det är en af de finaste de ha. Ja, då få vi visst lof att ha oss en toddy i qväll.»
Konsul Garman smålog, och den gamle bokföraren Adam Kruse vrenskades bakom sin pulpet; han blef ofta bjuden med på ett glas, då kaptenen var der. Derpå tog Worse, som var hemmastadd, nycklarne till kontorsskåpet och hemtade fram några gamla fyrkantiga holländska flaskor.
Om aftonen spelade han »Styrvolt» med damerna; konsuln satt och såg på dem och skrattade
