»Ja, bevars — tack, det vet jag nog — mycken tack! men det var inte det — hm — men det behöfs mycket pengar, herr konsul!»
Det kom ett stramt drag i konsulns ansigte vid dessa ord.
Men Worse samlade sitt mod och lät sin stora bomb springa:
»Vill C. F. Garman låna mig 2,000 specier mot vexelobligation?»
Morten Garman tog ett skutt i stolen:
»Hvad! Vill Jacob Worse också låna pengar?»
»Ja ser ni, herr konsul, alla menniskor samla pengar nu framåt hösten till fisket, och jag skulle allt ha lust att en gång ta en dust med Sivert Jespersen och de andra der inne.»
»Ja, se der ha vi det!» utropade konsuln, »så går det till nu för tiden. Den ene vill vara bättre än den andre, och så är det bara att låna, låna och spekulera; men när så uppgörelsdagen kommer, ja då kniper det till.»
»Hvad det beträffar, herr konsul, så tänker jag C. F. Garman vet, att Jacob Worse är vederhäftig för 2,000 specier och litet till!»
»Må så vara, må så vara,» svarade konsuln tvärt, »men nu ligga vi snart i förskott för hela verlden, så att vi kunna inte se något slut på det; mera kunna vi inte åtaga oss i dessa penningknappa tider.»
Jacob Worse, som började bli belåten med sin lilla komedi, spelade vidare.
»Det är förargligt nog,» sade han med en liten förtörnad min, »att jag skall nödgas vända
