par tusen specier, sade de, bara han kunde få dem; men han fick dem inte — nix — nej, se Bergensarne — pop-pop — titta inte dit.»
Nu gick det för långt. Worse gick direkt hem. Var det redan i folkets mun, att det stod klent till med huset C. F. Garman och var krediten knäckt, då var det sannerligen hög tid för Jacob Worse att rycka ut.
Nästa förmiddag infann han sig på kontoret, stängde dörren till salongen och den till det inre kontoret; han ville be om ett samtal mellan fyra ögon med konsuln.
Hans sätt var i dag högst besynnerligt, en blandning af osäkerhet och knipslughet, som föranledde konsuln till att lägga sig bakut i länstolen och fråga: »Har någonting händt?»
»Nej, på intet vis, på intet vis,» svarade Worse, der han stod och vaggade öfver från det ena benet till det andra, »det var bara något jag ville be konsuln om.»
»Vi äro alltid beredda att tillmötesgå alla billiga önskningar af våra gamla vänner, så långt vår förmåga sträcker sig. Sätt er ned, kapten Worse.»
»Ja se det var så, att jag gerna ville ut på fiske i vinter för egen räkning och — och så — så —»
»Jag tänker, kapten Worse vet från föregående år, när han har varit hemma om vintern, att vi inte lägga något hinder i vägen för honom att negociera på egen hand och för egen räkning under sillfisket. Det samma blir det också i år —»
