»Åh, drag så långt vägen räcker med din kredit! Kontant är bättre än kredit, skulle jag tro! Mina pengar ä’ sannerligen lika goda som dina, Morten Garman, och tar du dem inte, så är du inte den man jag har hållit dig för.»
Jacob Worse var nu alldeles utom sig af ifver, och de sade du till hvarandra utan att märka det.
»Nånå, Jacob, låt oss inte bli ovänner!» sade konsuln och rättade på sin halsduk; det var första gången någon så der tog makten ifrån honom. Han såg på pengarne, och han såg ut i trädgården, och det blef en mycket lång paus.
Skeppar Worse hade rest sig och stod med ryggen mot bordet betraktande en karta på väggen. Det gamla slaguret inne i salongen pickade helt långsamt.
Ändtligen reste konsul Garman sig och gick bort till den andre.
»Hör, Jacob Worse, jag skall ta dina pengar, om du vill gå i kompani med mig.»
»Hvad? Hvad säger han? Kompani? Är han galen, herr konsul?»
»Hör nu: ni insätter ert kapital, d. v. s. så mycket deraf ni sjelf önskar, i vår affär, och derför blir ni partner i Garman & Worse för den procent, som vi längre fram kunna bestämma.»
»Nej, nej, konsul — det var inte meningen! Förändra firman — nej, det går aldrig an; det är väl inte heller meningen?»
»Jo. Jag anser att det är det enda sättet det kan gå an på. Låt oss sitta ned och vara lugna.
