Den tanken är mig rent af outhärdlig, att jag skulle låna pengar af er. Men deremot är det intet stötande för min finkänslighet, ej heller för våra förbindelser, i den omständigheten att vi i en bråd och — och — hur skall jag kalla det? — i en — hm — tryckt tid officielt upptaga i firman en man, som i många år har arbetat tillsamman med oss, och att vi i följd deraf förena hans namn med vårt, i det vi hädanefter benämna vår gemensamma affär: Garman & Worse.»
»Ja — men, men — allt det andra kunde gå an, men namnet — er fars namn —»
»Min far skulle kanske inte ha gjort det, men jag vill ha det så. Detta arrangemang är — hm — är husets räddning; jag vill erkänna det och derför ber jag er härmed acceptera mitt förslag.»
»Men, bäste herr konsul,» började Worse åter. Han hade på en gång kommit ned på sin gamla plats och kunde icke förlika sig med den tanken, att han skulle gå i kompani med Morten W. Garman, konsuln sjelf!
Den andre höll emellertid fast vid sitt; och när han verkligen bad om det, så var det ju ingen annan råd än att slå till.
De sutto qvar ännu en lång stund och talade om huru det skulle arrangeras för framtiden; och konsuln sade rent ut, att han hoppades Jacob Worse ej skulle blanda sig synnerligen i sjelfva affärens bedrifvande, någonting som Worse måste skratta godt åt — det kunde aldrig falla honom in.
