Då han rodde till staden, tyckte han, att han var en helt annan Jacob Worse än då han rodde ut. Inom honom började naturligtvis röra sig några stora tankar om hans nya värdighet; han satt och mumlade: Garman & Worse och tänkte på hvad det väl skulle göra för intryck på Randulf.
Likväl var han icke riktigt glad; det var för mycket, det hade kommit alltför plötsligt öfver honom; derför generade han sig också för att tala om det.
Men konsul Garman stack icke under stol med förändringen i firman, och dagen derpå stod nyheten att läsa i stadens två blad — af storlek och innehåll ungefär som vanliga kålblad.
Man kan tänka sig hvilken kärkommen anledning denna händelse var till festliga sammankomster och extra drickning och sjungande i klubben. Jacob Worse blef feterad i stora tal vid bordet och chikanerad utan förskoning längre fram på aftonen, eftersom de drucko. Afunden är alltid mycket qvick, och han hade ingalunda någon oblandad glädje af sin upphöjelse.
Och Randulf, den gamle kurbitsen, som hade skickat afseglingsbref från Riga, från honom kom det nu underrättelse, att han var påseglad af en rostock-koff och hade gått in till Bolderaa igen, der han måste lossa och reparera. Nu fattades det bara att han frös in till hösten.
Då Romarino fick underrättelse om den stora händelsen, skref han för första gången gillande till fadern. Likväl kände denne sig obehagligt berörd, eftersom sonen uttalade sitt erkännande i dessa ordalag:
