5.
När solen sent om hösten gick ned i stora gula skyar fulla af storm och regn, sänkte det sig öfver den lilla staden ett mörker mot hvilket det icke gjordes något motstånd — om man icke vill räkna en liten lykta, som satt helt dåsig i muren vid ingången till rådstugan.
För öfrigt var der mörkt, beckande mörkt i de trånga, krokiga gatorna och nere på bryggorna, der man stöp burdus på hufvudet i sjön, om man var full eller främmande.
I de små butikerna brann tranlampan eller ett talgljus; i de finare hade man börjat med en hängande moderatörlampa, som skar gammalt folk i ögonen. Öfver vattenpussarne föll det då ett matt sken, och de, som kände väl till gatan, kunde hoppa sig någorlunda torrskodda fram. Men de flesta hade grofva stöflar och pulsade i väg, så att man hörde det plaska i smutsen.
Här och der kom en liten lykta svängande, än bekymradt böjd mot jorden för att finna en öfvergång öfver de värsta ställena, än kastande sitt närgångna ljus i ansigtet på en förbigående eller uppåt väggen på de låga trähusen.
