Damer med mösskorgar, ur hvilka det stack upp stickpinnar, gingo till bjudningar, eller en tjenstflicka lyste försigtigt med lyktan, och bakefter kommo två tre småflickor hoppande, som skulle på dansskolan med smala hvita ben och stora bottiner på fötterna.
Men efter klockan sju var det knapt något ljus mera i bodarne, och det blef tyst och stilla på gatorna; endast då och då föll en ljusstrimma utöfver smutsen och vattenpussarne, när dörren gick upp till en bränvinskrog, der sjöfolk och stadens bofasta drinkare sutto och grälade eller slogos.
Så började nattvakterna att sprida sig från rådstugan utöfver staden. Det var helst gamla matroser och skeppstimmermän, som ej längre kunde arbeta, med groft, grötigt målföre, krokryggiga och lomhörda.
De kommo gående helt långsamt i sina långa, tjocka vadmalsrockar med lyktan i venstra handen, stötande den tunga pikstafven i gatstenarne, så att man hörde dem lång väg. Och vid de bestämda gathörnen ropade de ut tiden och vinden, hvar och en på sitt sätt, så att hvarje nattvakt förstods på sin gata, men eljest knappast någonstädes i hela verlden.
När så de, som varit borta på bjudning, kommo hem i god borgerlig tid litet öfver tio, svängde det åter några lyktor genom gatorna, man mötte nattvakten, helsade god afton, och de unga frågade hvad klockan var, för att plåga honom, men de gamla frågade efter vinden på allvar.
Men efter den tiden var staden alldeles svart och utdöd. En drucken man sturade fram tills
