sprängde några skeppare dörrarne, och sprutorna ramlade i väg med sitt hemska, tomma dån.
Gamla jungfrur i nattröja sprungo ut på gatan med ett tvättfat eller ett strykjern, och i husen skockade sig alla omkring fars och mors sängkammare. De små barnen sutto i sängen och gräto; de fullvuxna döttrarna skulle trösta dem, halfklädda, med håret ned öfver ryggen, bleka och darrande af skräck.
Men mor lät koka kaffe — varmt kaffe är godt för allting och vid alla tider; och far kom under tiden hem och berättade huru det gick.
Gossarne hade strax klädt på sig och försvunno. För dem var det en fest, en skräckens fest. Den röda himlen öfver den svarta natten, flamman, som ibland viftade ut ur den tjocka röken, de fullvuxna männen som sprungo och skreko — allt detta fylde dem med en spänning som af tio romaner; i ett begär att våga det oerhörda, att utmärka sig genom någonting sällspordt manhaftigt, störtade de sig in i hus, der det hvarken var eld eller fara, och togo kämpatag i de orörligaste och omöjligaste föremål, för att rädda.
Brandchefen stod vid sprutorna och kommenderade. Två led af män och halfvuxna pojkar langade upp vatten och tomma hinkar tillbaka. Vid sjön eller nere i en brunn turade unga sjömän om att fylla hinkarne, tills de voro genomvåta och armarne domnade. Officerarne vid borgarekåren i blåa frackar med hvita snören sprungo omkring och voro öfverallt i vägen för sig sjelfva och andra med sina långa sablar.
