tjufvar och skälmar, som kommo in genom köksfönstret och ville mörda far och mor med långa knifvar! Då hörde de utanför vid hörnet: «Hör väktarens rop! Klockan är tio slagen! Vinden är stilla!»
Ah, nattvakten! Ja, det var ju sant, vakten var der, då kunde det ej komma tjufvar och skälmar genom köksfönstret! Alla elaka menniskor måste hålla sig hemma hos sig sjelfva, annars tog vakten dem med sig till rådstun; ja der fans visst inga elaka menniskor, bara snällt hyggligt folk — och nattvakten.
Så somnade de nu igen så trygga och tacksamma och drömde icke det ringaste grand mera.
Men — när så kommo, de tre förfärliga brandskotten, så att rutorna klingade öfver staden och många sprungo — då blef det också en ångest öfver alla gränser.
Öfver de mörka gatorna sken det rödt i den tjocka regnluften som ett lågande eldhaf, om det så bara var en vanlig skorstenseld; den långe trum-Jörgen trummade, som om han vore galen, med de tjocka ändarne af pinnarne; och män med groft målföre och pojkar med röster så skarpa som måsars flögo genom gatorna och skreko af all makt: «Elden är lös! Elden är lös!»
Vid spruthuset samlades folk med lyktor, ropande, svärjande: Nycklarne? De hängde bakom brandchefens säng — bort efter brandchefen! I beckmörkret sprang en midt i magen på honom, och nyckelknippan för hin i våld bort i smutsen; och medan de letade efter den med tre lyktor,
