ropen till Gud, att han skulle släcka den förtärande elden.
Men vinternatten kände också till ett annat lif i den lilla beckmörka staden. Det var vid jultiden eller strax efter nyåret, när nordvesten gick med snöbyar hvar halftimme och stjernklart dessemellan.
Då kunde det plötsligt inåt stadsviken komma en båt, en till och ännu en, så en liten skuta och så ett par båtar igen. De seglade hvar och en åt sitt håll inne i hamnen, famlade sig fram i mörkret till förtöjningsringarne vid magasinen och på bryggorna.
En man sprang i land och sprang allt hvad han kunde in till staden; de stora sjöstöflarne satte elefantspår i snölagret, som täckte smutsen efter det sista ovädret.
Nattvakten höjde sin lykta och såg på mannen. Hans stöflar, hans byxor, ja ända upp till den gamla sydvesten blänkte som silfver af otaliga blanka småstjernor. Nattvakten smålog, och som han var en gammal treflig kurre och då han just var vid hörnet utanför skeppar Worse vid torget, så ropade han: «Vinden är nordvest — sillen är kommen!»
Flera båtar, flera småfartyg kommo in; det skramlade här och der af ankare, som fäldes. Man bultade på magasinsväggarne; folk kom upp och sprang omkring med lyktor. Magasinsdörrarne en trappa upp öppnades, och ljuset föll öfver männen der ute i båten och öfver den silfverglänsande mängden af vacker, fet vårsill.
