Uppe i staden bultades det på hos köpmannen; det dånade i hela huset, när karlen med sjöstöflarne tog en sten från gatan och slog den i väggen; han var icke rädd, han visste han var välkommen.
Alla vaknade och tänkte genast på eldsvåda. Men husfadern sprang ur sängen och slog upp fönstret.
»Jag skulle helsa från Ivar Østerbø, att han har köpt fyrahundra tunnor åt er.»
»Vet du priset?»
»Tre ort och aderton. Vi ligga vid norra magasinet med 80 tunnor; de andra ä’ tätt bakefter.»
»Hurudan är vinden?»
»Nordvest med snöglopp.»
»Spring upp till Lars i Berje och låt honom samla qvinnfolken; han vet besked.»
Dermed slogs fönstret igen; karlen med sjöstöflarne sprang vidare, törna de i mörkret ihop med andra karlar som också hade börjat springa. Men köpmannen började att ifrigt ta på sig magasinskläderna, som hängde färdiga. Hustrun förmanade honom från sängen att ta två af de tjockaste ylletröjorna, hvilket han gjorde. Han visste hurudant det var i magasinet en natt med nordvest och snöglopp.
Under byarne ökades blåsten litet, så att snön virflade; eljest var det en tämligen frisk nordvest, och båtar och fartyg fortforo att komma, tills hela hamnen var full af rop och skrål och plaskning af vågorna, slag af segel, som firades, och det muntra, rasslande ljudet af smidiga ankarkettingar, som löpte ut.
