grof och grötig som möjligt, i det han frågade, om han fick lof att traktera sällskapet med ett litet glas. De visste, att han hade förtjenat öfver 100 specier på en enda laddning, så att han kunde nog spendera.
När bålen så var stäld framför de äldsta: hamnfogden Snell och lotsåldermannen, uppstämdes gerna den nya sillsången på melodien: »Och nu en skål för det vackra kön.»
«Om fjällets stolthet och dalens lust
Sjung, norrman! gladt, så att högt det klingar!
Men när du bor vid den norska kust,
Du nog ditt haf ock din hyllning bringar.
Hell haf, du kära,
Vår fröjd, vår ära,
Hvars vågor ymniga skatter bära
Till Norges land.
När måsen kommer med glädjelåt
Och bringar helsning från sillens skaror,
Den glade fiskarn ror ut sin båt
Och sänker ned sina garn och snaror.
Se skummet stänker,
Och silfret blänker
Af hafvets bergade, rika skänker,
Som fylt hans båt!
Thy må vi sjunga, o haf, ditt pris,
Hvars rikdoms källa till oss månd’ strömma,
Och fylda kannor på fädrens vis
Vi till din ära nu glada tömma.
Låt sillen stimma
Och näten glimma,
Och måsens budskap låt oss förnimma
Hvartenda år!
