Så tömde de sina bägare på fädrens vis och sjöngo sång på sång — för gamla Norge och skeppsfarten och konstitutionen, och till slut fick gamle lotsåldermannen sin sång:
«De gamle får man ej glömma ju,
De varit en gång hvad vi äro nu,
Båd’ unga och raska; de länge stått bi,
Och att de ha älskat, bevisa ju vi!«
Långt fram på natten skallrade rutorna af de kraftiga körerna, ty ju längre det led, desto starkare vrålade de och slogo takten i bordet med de tjocka glasen.
Men det fans i staden några andra, som aldrig drucko ej heller satte sin fot på klubben, och som dock hade hela sitt intresse och hela sin välfärd i fisket. Och det var haugianerna, de väckta — de heliga, som bespottarne kallade dem.
Förutom Sivert Jespersen och bröderna Egeland, som drefvo ett stort salteri vid sidan af sin bondhandel, spekulerade äfven de flesta andra haugianerna i sillen. I allmänhet voro de bondpojkar, som kommo in till staden för att tjena hos en af de äldste, och der lärde de haugianernas sparsamhet, förnöjsamhet och outtröttliga flit.
När de så kommo på egen hand med en liten affär, arbetade de sig snart upp. På fisket, der det mången gång kunde gå tämligen vildt till, voro de också med, fastän de ledo mycken smälek derför att de sjöngo salmer i stället för att svära och dricka.
Men efter hand började de andra att inse, att de heliga ej voro att förakta. Aldrig var det
