Och detta kände de stundom sjelfva, när det dröjde längre än vanligt innan sillen kom under land, eller helst på vårsidan, när det var tomt i kassan och sillen låg oafskeppad på magasinet och allt berodde på prisets stigande eller fallande i Ryssand och Preussen.
Då skälfde de på handen, när posten kom en gång i veckan, och de sofvo dåligt om natten; det var helst den tiden de sjöngo.
De samlades till bönemöten, oftast hvarje dag; de läste, de bådo, de sjöngo tillsamman. Och när de alla sutto tillsamman och sågo på hvarandra och den ene visste om den andre huru mycket det stod på spel för honom, huru fredliga och fromma de voro, huru Gud hittills hade hållit sin hand öfver dem och visserligen ej heller denna gång skulle öfverge dem — om icke för min skull så för de andras — då kände de kraft i bönen, de smålogo kärleksfullt till hvarandra och gingo hem med god förtröstan.
Och den blef icke sviken. År efter år gick det dem väl; deras kapital ökades, men de satte genast in det i affären. Den, som ett år hade saltat 1,000 tunnor, ville till nästa år ta 3,000; de hade ögonen med sig på alla håll, satte till alla segel, och medan de gingo så stilla med sina salmer och sitt saktmodiga tal, voro de i verkligheten dristiga, ja oförvägna spekulanter.
Det var detta, som minst af allt behagade Hans Nilsen Fennefos. Icke att det skulle vara emot Hauges vilja och anordning, att bröderna drefvo handel, tvärtom. Men detta var icke den gamla idogheten och det gamla förnöjsamma
