Fienden trodde, den var fast,
Men hans falska snara brast.
Upp, min själ! till sång och fröjd — nej, nej, nej!» ropade han plötsligt med skarp röst.
Det var något på färde bland rensflickorna, antingen att två af dem slogos eller det var skämt, men de voro så våldsamma, att de vältade omkull ett par färdiga tunnor, så att sillen gled ut öfver golfvet och upp i saltbaljorna, och det blef riktigt illa tillstökadt.
»Nej, nej, nej!» upprepade Sivert Jespersen, då han kom fram till dem, och nu var hans röst åter mild och blid som alltid, »ni måste handskas försigtigt med Guds gåfvor, på det att de icke måtte förspillas och förderfvas. Inte sant, kära barn?»
Han såg från den ena till den andra med sina skarpa ljusblåa ögon och sitt ständiga leende; och det blef alldeles tyst bland flickorna, medan alla fingo brådtom med att samla upp sillen igen och få det i ordning. Det var mycket värre, när Sivert Jespersen sade: kära barn, än om en annan hade sagt: helvetes pack!
Fastän de foro så stilla fram, Hauges vänner, och tycktes bedrifva sina affärer med så mycken omtanke och försigtighet, var dock sjelfva affären allt annat än säker och solid i grund och botten. Fisket behöfde bara slå fel ett par år, eller om en eldsvåda ödelade alla dessa oassurerade dyrbarheter, så skulle många till utseendet stora förmögenheter smälta ihop till litet eller intet.
