Sida:Skeppar Worse.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 91 —

Henriette var helt stolt öfver honom, tycktes det. Men innan Sara hemtat sig från den sista förskräckelsen, ropade modern:

»Sara! kom hit in och hjelp mig litet. Hvar är det Herren talar om vinträdet?»

»Johannes’ femtonde kapitel.»

»Läs det för mig.»

Sara började läsa, och under tiden betraktade modern henne forskande med sina kloka ögon; men hon låtsade som om hon var upptagen af sitt bref och af det som lästes.

Madam Torvestad skref många bref, som voro i stort anseende och skattades högt af vännerna rundt omkring i landet. De lästes upp i församlingen, dit de kommo, och gömdes derefter sorgfälligt till utlåning bland bekymrade, som behöfde ett godt ord. Ty hennes bref voro milda och kärleksfulla.

Då Sara läste den tolfte versen: «Detta är min befallning att I skolen älska hvarandra liksom jag hafver älskat eder,» hejdade modern henne: »Ja, den versen var det jag tänkte på.»

Hon såg ned i brefvet och fortsatte, halft som om hon följde tankegången i det hon hade skrifvit, men Sara märkte mycket väl, att det modern sade äfven var riktadt till henne.

»Det är den första frukt grenarne på det sanna vinträdet skola bära: kärleken, den inbördes kärleken mellen bröderna, det är denna kärlek, som isynnerhet den älsklige Johannes framställer som kännetecknet på Guds barn. Men, kära själ, nu gäller det: gif akt på, huru din kärlek till bröderna har uppstått och huru du älskar dem; om