ja, om än hans utseende, hans sätt, hans naturliga sinne vore aldrig så betänkliga, skulle du dock älska honom för den gemensamma kärleks skull, som älskade er först. Seså, mitt barn, tack för hjelpen. Gå nu tillbaka till ditt arbete och bed Herran för sin kärleks skull förklara den inbördes kärleken i ditt hjerta, på det att du icke måtte fara vilse.»
Då Sara var i dörren, tillade modern: »Det förundrar mig, att när du och Henriette sitta så der tillsamman, ni inte sjunga en salm; det gjorde vi alltid i min ungdom. Det underlättar arbetet och beskyddar sinnet mot onda tankar och frestarens anfall.»
Strax derefter sjöngo systrarna dämpadt och rent en salm, som de visste att modern tyckte om:
«Gör dörren hög, gör porten bred!
Se, ärans konung kommer ned —»
När Henriette ej kunde orden, gnolade hon, tills hon kom på det igen. Men Sara satt alldeles blek och sjöng; hennes ögon brände, men hon slog icke upp dem.
Ingen af flickorna hörde, att Hans Nilsen Fennefos kom uppför trappan och stannade på afsatsen utanför.
Han stod och lyssnade på den vackra sången, och han kom att erinra sig den natten, då han hörde sin mor sjunga. En djup rörelse grep honom; det föreföll honom, att Saras mjuka stämma var så lik hans mors, och tårarne strömmade till hans ögon.
