madam Torvestad och hade frågat henne, om hon ville råda honom till att gifta sig och om hon i så fall kände någon kristligt sinnad qvinna att föreslå honom till hustru.
Madam Torvestad blef icke öfverraskad. Det var vanligt både bland Hauges vänner och isynnerhet bland herrnhutarne, att de unga i sådana fall läto leda sig af de äldre. Qvickhufvudena i staden påstodo till och med, att salig Torvestad hade fått sin hustru genom en lottdragning i Christiansfeldt.
Å andra sidan låg det dock så nära till hands för madamen att tänka på sina döttrar och först och främst på Sara, att Hans Nilsens fråga nästan kunde anses som ett frieri.
Men hon svarade undvikande. Hon trodde icke, att han, som var en så väl känd och afhållen predikant, hade lof till att redan nu upphöra med resorna omkring i landet; och han visste sjelf, sade hon, att för den, som är gift, faller det sig ej längre så lätt att komma ut. Icke heller fans det för närvarande bland hennes bekanta någon qvinna, som särskildt passade för honom.
Detta var en öfverraskning och en missräkning för Hans Nilsen. Han förmådde egentligen icke inse hvad madam Torvestad kunde ha emot att ge honom sin dotter. Det föll honom icke in att hon kunde ha andra planer, lika litet som det föll honom in med en tanke att motsätta sig hennes vilja eller afvika från den.
Deremot bemödade han sig att tycka, att hon hade rätt, och det lyckades honom med någon ansträngning.
