Det hade gått en veckas tid efter detta samtal med madam Torvestad, och under dessa dagar hade Hans Nilsen gifvit noga akt på sig sjelf. Han beräknade, att om han hade känt sig dragen till Sara af något köttsligt begär, måste han ha känt en häftig smärta vid att sålunda svikas i sitt hopp.
Men någon häftig smärta kände han icke, det kunde han icke säga. Han skulle ha varit outsägligt lycklig, om det gått efter hans önskan; men nu, då han ändå stannade i hennes närhet och hvarken kände något behof af att närma sig ytterligare eller att fly bort för någon ond begärelse, så ansåg han det bevisadt, att hans tanke var ren, och han började känna sig mera lugn, om än något tung till sinnes.
Men så kom detta bref i dag, den tydliga misstanke, som låg bakom Sivert Jespersens ord, och så hans känslor, då han hörde henne sjunga. Alla hans tvifvel bröto upp igen, och medan han satt i sin lilla hårda soffa och mörkret allt mera tilltog frampå eftermiddagen, började det storma i hans blod, och tankar, som han ej kändes vid, kommo fram och anklagade och försvarade hvarandra.
Hvarför ville han ej vandra bort och följa kallelsen från hydda till hydda genom den mörka vintern? Hvarför drogs han icke mot alla de arma bekymrade, som sutto rundt omkring i landet, kämpande i sin ensamhet med tvifvel och anfäktelser? Hvarför längtade han icke som förr efter kampen med helvetets makter?
